Utan vatten, inget liv

Idag är det torsdag och det är fyra dagar sen vi kom fram till Chipata och projektet har löpt på riktigt bra. Bla. är det nystartade Youth Centret en jättelyckad satsning som har överträffat allas förväntningar. Dagen inleddes med att vi besökte stadshuset och sen hälsade på den nya Borgmästaren som tidigare i veckan varit bortrest. Delegationen hälsades varmt välkomna till staden och han var mycket glad över att vi kommit och ser fram emot att delta i projektet. Vi genomförde också den traditionella flaggceremonin där vi hissade varandras flaggor som en symbol för vårt samarbete. Vi fick även sjunga nationalsången där vi  började med den svenska under ledning av vår sånglärare från Kulturskolan som ledde oss genom verserna och därefter sjöngs den zambiska nationalsången av våra vänner. Kort efter besöket så åkte vi till Mpenzeniskolan för att dels besöka en klass och vara med på en lektion, och dels för överlämnande av datorer. Något som vi genomförde vid en ceremoni tillsammans med rektor och lärare på skolan, även lokalradio och TV var med och filmade händelsen. I skolan går det ca 2700 elever och denhar endast tillgång till sju st datorer, så när de har nationella prov där 250 elever ska göra de praktiska momenten så kan endast sju åt gången göra provet så datorerna var välbehövliga och uppskattades enormt av skolan. I klassrummet så var det såklart många frågor som barnen ville ställa till oss, om Sverige och hur skolorna fungerar mm. sammanfattningsvis ett väldigt berikande möte på skolan.

Vi fortsatte till Youth Centret, där vi fick vara med om en debatt som ungdomsfullmäktige anordnade med fyra ungdomar på vardera sida i rollerna som majoritet och som opposition. Ämnet som debatterades var om unga ska vara delaktiga och kunna påverka samhällsfrågorna eller inte. Det var en debatt som var väldigt intressant att följa och se hur duktiga ungdomarna var i debatteknik oavsett vilken sida de fick företräda.

På eftermiddagen så delade vi upp oss i våra olika smågrupper inom projektet och genomförde ett flertal aktiviteter, något vi senare redovisade i storgrupp innan dagen avslutades. 

När jag pratade med borgmästaren tidigare idag om vilka utmaningar som han såg som de viktigaste och största i Chipata, så handlade det i första hand om att säkerställa så att alla får tillgång till vatten. Det finns områden i staden som är helt utan vatten och där kvinnor tvingas upp redan vid ettiden på natten för att gå och hämta vatten, och de kanske inte är tillbaka förrän vid 10 med en hink vatten som ska räcka till matlagning och att dricka. Att borra efter vatten kräver att man når ner till minst 60 m för att hitta vatten och det finns pumpar men de räcker inte till. Det är så svårt att föreställa sig vilka svåra förhållanden som råder för något som vi hemma tar för givet och bara vrider på kranen. Och som borgmästaren beskriver det så är vatten förutsättningen för livet, utan vatten inget liv.

Besök på Damview

Rektorer i samtal om hur samarbetet kan planeras.

Besök på Mpezeni, en skola som byggdes i början av 1950-talet.

Många frågor från barnen om hur det är i Sverige.

Debatt där man debatterade intensivt om ungdomars delaktighet och påverkan på samhällsfrågorna. 

Ett stort problem som fortfarande förekommer trots lagstiftning mot det, är barnäktenskap där unga flickor tas ur skolan kanske redan i tolvårsåldern och blir bortgifta.

1-2-3 rött ljus och små grodorna

Idag så var det vår andra dag på veckans olika planerade programpunkter. Morgonen började med att vi åkte tillbaka till Youth Centret för att få vara med på konstutställning där lokala ungdomskonstnärer visade sina olika konstverk, allt från tavlor, hantverk och tygtryck mm. En fantastisk utställning där vi  alla beundrade de olika alstren. Vi hann också med lite lek i form av den klassiska 1-2-3 rött ljus som var mycket uppskattad av barnen som var med. Därefter så besökte vi Chipatas museum, som var flyttat till en ny lokal och hade utvecklats sedan förra året. Jonathan som är museichef berättade fängslande om hur stammen Ngoni genom krig och förföljelse färdats till området runt Chipata. Det är fint att få uppleva hur museet växer fram och den stolthet som de känner över sin lokala historia här.

På eftermiddagen så delade vi upp oss i tre olika grupper där en grupp fortsatte med museumet som hade fått besök av dels tio ungdomar från en skola och några personer från olika stammar där man genomförde samtal om hur man kunde jobba tillsammans med Mölndals stadsmuseum i projektet framöver. De två andra grupperna besökte dels Mpezeni och Damview skolorna där vi fick chansen att både få en rundvisning på skolorna, poesi och dansuppträdande och prata om vilka utmaningar som man står inför. Det råder en stor fattigdom på skolorna och de har väldigt små medel för att kunna utbilda. Klasserna har mellan 50-70 elever i varje klassrum (ett klassrum som är ungefär lika stort som våra klassrum därhemma), och skoldagarna är uppdelade på förmiddags- och eftermiddagsklasser. Damview har också nyligen börjat med kvällskola för föräldrar för att få ett större engagemang med läxhjälp och stötta eleverna med studierna.

En uppenbar brist är avsaknaden av datorer där IT-läraren försöker genomföra datorlektioner utan några datorer eller endast något fåtal som eleverna kan lära sig på. Mölndals kommunfullmäktige har tidigare i år fattat ett viktigt och mycket bra beslut om att skänka de uttjänta datorerna som kommunen inte längre behöver till bla. Chipata. Det blev därför ett enormt jubel när vi lämnade över ett antal I-pads och datorer som värmde otroligt att se deras glädje över.

Vi avslutade besöket med att bjuda på en dans från oss, där vi framförde små grodorna som väckte stående ovationer, att vifta med öronen och svansen och samtidigt sjunga oack-ack-ack oack-ack-ack blev en succé.

Gruppfoto efter besöket på Damview

1-2-3 rött ljus, en uppskattad lek

Konstutställning på Youth Center

Pågående bygge av nya klassrum

Jonathan berättar historien om hur Ngoni färdats till Chipata

Utdelning av I-pad, datorer, block, pennor mm

Glädje, sång och dans

Vår första dag här i Chipata har gått i ett intensivt men roligt tempo. Det var ett kärt återseende med alla våra vänner som vi träffade förra gången vi sågs. Några träffade vi i april och många hade vi inte träffat sedan i juni förra året. Dagen började med ett uppstartsmöte där vi stämde av veckans program och  olika gruppresentationer av vanliga aktiviteter som har planerats inför besöket. Projektet som genomförs har som syfte att stärka lokaldemokrati och ungas inflytande och delaktighet i samhället. 

Delegationen från Mölndal består av 16 personer med deltagare från skolan, kulturskolan och kultur och fritid och den här gången är två ungdomar med på resan. Under dagens presentation av de olika grupperna så är det jätteroligt att se hur mycket som projektet har utvecklats där våra olika utbyten har skapat inspiration och nya tankesätt såväl hos oss som hos våra vänner. Under veckan så blir det möten och kunskapsutbyten med bla. Youth Center, Youth Council och Museum och konstcentrum. 

Under eftermiddagen så besökte vi Lunghakwakwa som är Chipatas nystartade ungdomscenter som kan liknas vid våra fritidsgårdar. Det här är en mötesplats som på den korta tiden som den har varit öppen blivit väldigt uppskattad och populär. Vi blev väldigt varmt välkomnade och fick förmånen att få uppleva några sång och dansframträdande som ungdomar förberett för vår besök. Det blev både en stor glädje och många fina och varma intryck som vi bär med oss. 

Sång och dansnummer av ungdomar från Youth Center

Här fick vi uppleva ett starkt framträdande av en dramagrupp som spelade upp ett ämne om kvinnors rättigheter och självständighet.

Här är en gammal jägardans från NGonistammen

Här visade man upp barns teckningar som de hade gjort inför vårt besök.

Inte en krona i bidrag!

I veckans Mölndals-Posten så skriver en insändare om att föreningar ska sluta med utfrysning inom ungdomsidrotten. Bakgrunden är att samma barn lämnas utanför till förmån för andra barn när föreningen åker på cup och matcher. Jag blir upprörd över att detta fortfarande förekommer och att idrottsrörelsen inte har kunnat bygga bort dessa beteenden. Jag har själv sett och upplevt dessa orättvisor tillbaka i tiden, och hade en förhoppning att föreningar som sysslar med utfrysning och att barn inte får vara med hade upphört. Så här skriver exv.  Riksidrottsförbundet (RF) på sin hemsida: "Barn- och ungdomsidrott ska utgå ifrån barnets intressen och behov. Leken, glädjen och lusten att röra sig ska sättas i första rummet."......... "Vidare är tävling är en naturlig del av både idrott och lek, men måste vara just det. Resultatet spelar mindre roll. Därför ska alla också få vara med på lika villkor...."
Inom Mölndals stad så kan föreningar söka sk. föreningsstöd till sin verksamhet, ofta en betydande summa utöver de subventionerade hyror för hallar och planer som man använder sig av. Bla. står det "En av föreningslivets grundpelare är allas rätt att få vara med. Det innebär att alla som vill ska kunna vara med utifrån sina förutsättningar". En förutsättning för att få föreningsbidrag är att föreningen också uppfyller de generella grundvillkor som Mölndal stad ställer avseende värdegrund och förhållningssätt. Att utesluta barn redan i tolvårsåldern och kanske ännu tidigare är helt förkastligt och är en grogrund för mobbning, något som omöjligt kan vara förenligt med dessa grundvillkor för att erhålla föreningsbidrag. Problemet är att föreningar ibland väljer att blunda för förekomsten av orättvisor och inte markerar direkt mot de ledare som inte följer reglerna. Barnen är i en beroendeställning och ser upp till sina ledare, och förstår man som ledare inte bättre så ska man inte fortsätta med ett sånt uppdrag. Har föreningar ställt sig frågan om vilka signaler det skickar när ledare tillåter ett klimat där alla inte får vara med? Hur jobbar man för att förebygga utfrysning? Idrott ska vara roligt att vara med i, skapa en gemenskap och visa hur vi uppträder mot varandra. Det är dags att oseriösa föreningar visar upp ett bättre föredöme, och Mölndals stad behöver bli bättre på att följa upp hur föreningar efterlever de generella grundvillkoren för att få bidrag. Min slutsats är att föreningar som inte har en nolltolerans mot utfrysning och ställer barn utanför, inte heller ska få en krona i föreningsbidrag. Det är inget som kommunens skattemedel ska befatta sig med.